24 augusti 2016

Förlossningsberättelse (Långt inlägg)

Jag har inte riktigt klart för mig i vilken ordning allt hände, mitt minne hängde inte riktigt med när jag mådde som sämst så detta blir nog lite rörigt..

Tidigt på söndag morgon, den 7/8 ringde jag till förlossningen för då hade jag haft 3-5 stycken värkar per 10 minuter sedan kl. 23 på lördagen. Jag fick välja om jag ville komma in på en gång eller vänta men eftersom vi hade en bit att köra ville jag åka in.
Väl där blev det ctg och undersökning, var inte öppen alls, jag kommer ihåg att jag blev såå besviken och rädd att jag skulle bli hemskickad. (Nu kommer jag inte skriva något mer om när jag öppnade mig för det kommer jag inte ihåg. Det enda jag kommer ihåg är att jag var 7 cm öppen när beslutet om snittet togs).
Jag och Mr. Engström fick ett eget rum på förlossningen med varsin säng så vi kunde sova, jag fick en sovdos och sov ganska bra i några timmar. Helvete vad ont morfinsprutorna i låret gjorde, trodde redan där att jag skulle dö, hur skulle då förlossningen kännas, hehe..

I det här rummet låg vi till dagen efter då jag hade tid för igångsättning. Under söndagen blev värkarna värre och det gjorde helvetiskt ont, jag fick ganska hög feber och började kräkas sjukt mycket. Jag stod ut för jag visste inte bättre, jag trodde ju att värkar skulle kännas så här. Fick reda på av en barnmorska efter många många timmar att jag kunde få smärtstillande för så ont som jag hade skulle det inte göra. Det hjälpte en del men hade fortfarande väldigt ont. Kommer inte ihåg när febern försvann och hur länge jag kräktes.


På måndag morgon hade jag som sagt tid för igångsättning och då fick vi flytta in i ett förlossningsrum, jag blev igångsatt med värkstimulerande dropp som höjdes emellanåt och värkarna blev då värre, precis som dom skulle.
Jag var nästan konstant uppkopplad med ctg.

Jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag ville vänta så länge som möjligt med epidural men när jag legat och sugit i mig lustgas ett bra tag insåg jag att det var fan ingenting att vänta på, med bara lustgas skulle jag troligtvis dö, så kändes det!
In kom en narkosläkare och försökte sätta epiduralen tre gånger utan att lyckas, med förklaringen att jag hade för mycket ben (?), då kom en annan in och lyckades på första försöket. Jag hade varit väldigt rädd för hur ont det skulle göra att få den men jag hade oroat mig helt i onödan, det enda som var jobbigt var att jag var tvungen att ligga helt still även när värkarna kom :(
Tiden på förlossningen gick faktiskt riktigt snabbt och helt plötsligt hade jag haft regelbundna vidriga värkar i två dygn. På natten mellan måndag och tisdag kom en läkare in och berättade att mitt värkarbete nästan avstannat och att lillan blivit stressad och bajsat i magen, jag hade tydligen fått en infektion i livmodern så hon tyckte att ett akut kejsarsnitt skulle vara det bästa. Jag hängde på direkt eftersom jag redan från början helst ville bli snittad.

Det tog kanske en kvart så hade jag fått bedövning för snittet via epiduralen, katetern borttagen (kunde inte kissa själv på hela tiden) och blivit inrullad i operationssalen. Väl där fick vi veta att snittet skulle ta 20-30 minuter men att bebisen skulle vara ute efter ca 10 minuter, resten av tiden skulle ta att sy ihop mig. Det blev inte riktigt så, tror det tog runt 3 timmar innan jag var färdig :(

Det var nu det riktigt jobbiga började, först och främst var det vidrigt att vara vaken under ingreppet och känna hur dom bökade runt! Sedan kom dom inte åt livmodern för jag hade så mycket ärrbildningar/sammanväxningar efter dom tidigare magoperationerna så dom fick klippa bort dom och det tog tid. Jaja tänkte jag, det går väl skapligt snabbt till dom upptäckte att min tunntarm lagt sig framför livmodern så dom kom inte åt så bra. Dom fick helt enkelt kapa av tarmen 7 cm, flytta den och sy ihop den, fy fan. Men det gjordes efter att lillan kommit ut.
När dom upptäckte tarmen blev det ganska panikartat bland personalen, en tarmspecialist/kirurg ringdes in, jävla tur att han var på plats på sjukhuset redan. Dom ringde också efter någon som jobbade på sjukhuset i Köping men den personen fick dom inte tag i..
Dom började prata om lillans hjärtljud och drog fram en doppler för att leta rätt på hjärtljuden, fick lyssna några gånger på dom så det lugnade oss lite.. Men när vi sedan hörde hur dom pratade med varandra och frågade hur lång tid dom hade på sig fick både jag och Mr. Engström panik, då tänkte jag fan det värsta kan jag säga, usch.

När man gör kejsarsnitt tar dom inte bara ut bebisen utan dom trycker på ovansidan av magen (som en vanlig sammandragning) och då pressas bebisen ut, det gjorde riktigt ont, dom tog nog i jävligt hårt. Och så plötsligt hörde vi hur Cate skrek, shit vad bra det kändes då, att hon var okej. Dom kom fram till mig bakom skynket så jag fick pussa på henne, gud vad jag grinade då, var så himla glad att hon äntligen kom ut. Sedan försvann Mr. Engström med henne och en läkare som undersökte henne. Kommer inte ihåg om jag träffade Mr. Engström igen innan jag blev sövd.
Då trodde vi att allt var över men det var det inte för det var då dom skulle kapa tarmen och sy ihop den, då hade jag rejäl panik och skrek att jag ville bli sövd för jag orkade inte mer. Kommer ihåg att jag fick en mask för ansiktet och åkte in i dimmornas värld.

Jag vaknade runt kl. 05 på uppvaket och fick reda på att jag skulle behöva ligga där fram till kl. 10! Herregud, så många timmar utan att få träffa Cate, det kändes för jävligt. Efter en stund kom en sköterska fram till mig och sade att både Mr. Engström och Cate var på väg till mig för en snabb visit, eftersom jag var ensam på uppvaket så tillät dom att bebisen fick komma dit <3
Och jag var så pass pigg så jag behövde inte ligga där till kl. 10, runt kl. 08 var jag på rummet på BB med Mr. Engström och Cate.

Vi sov ett dygn på BB, framåt eftermiddagen dagen efter började jag må dåligt igen. Fick feberfrossa och började kräkas massor igen :( Efter ett tag blev jag apatisk och orkade inte ens öppna ögonen. Jag hörde vad alla sade men orkade inte titta upp. Jag blev körd till akutröntgen, kommer ihåg att jag inte tittade upp en enda gång, bara lyssnade och lät personalen dra mig fram och tillbaka mellan olika sängar.
Efter röntgen blev vi inlagda på Avdelning 85, kvinnokliniken eftersom det var för allvarligt för att BB skulle se efter mig.
En läkare tog beslutet att jag skulle få sond eftersom jag kräktes så mycket, han ansåg att det skulle bli bättre då. Att få denna slang uppkörd i näsan, ner i halsen och vidare ner i magen var bland det värsta jag varit med om, fy fan! Jag grinade och skrek och stackars Mr. Engström var helt knäckt, han sade att om han kunde skulle han byta med mig på en gång <3
Sonden hjälpte, det tog bort mitt illamående men jag fick fortfarande kväljningar men det berodde på slangen i halsen. Dagen efter på morgonen beslöt jag mig för att säga till att nu får dom fan ta bort den, att jag minsann bestämmer själv om jag skall ha den eller inte. Jag sade till två gånger och då hade även läkare okejat att ta bort den, ni anar inte vad skönt det var.

Vi skulle få svar på röntgen under natten men ingen läkare kom.. Han dök upp på morgonen med positiva besked, ingenting särskilt syntes på röntgenplåtarna. Jag blev pigg väldigt snabbt men hade så klart svårt att röra mig efter snittet och så kunde jag inte gå på hela tiden, epiduralen hade förlamat mitt ena ben tillfälligt. Jag hade kvar epiduralen i flera dagar eftersom jag fick medicin genom den, när dom tog bort den kom känseln tillbaka efter bara några timmar och jag kunde gå igen :)

Jag var ständigt kopplad till olika dropp och fick även en blodtransfusion på två liter.
Tror det här var allt men som sagt, minnet sviker och jag kan ha glömt något.. Och vet ni, det blir inga fler barn!

8 kommentarer:

  1. Lilla gumman vad du har gått igenom skönt att det är bra nu krama Cate

    SvaraRadera
  2. Inte har du ni haft det lätt men skönt att det är över nu älskar dig pappa.

    SvaraRadera
  3. Fyfasen vilken förlossning. Vad skönt att det är bra nu. Stor kram

    SvaraRadera
  4. Fyfan vilken förlossning rent ut sagt. Men hon är här nu iaf <3 Kram

    SvaraRadera
  5. SÅÅÅ skönt att det är över var så orolig för dig.Blev inte mycke sova här heller.Förstår att du inte vill gå igenom en förlossning till. Men ni har ju fått en riktig guldklimp nu , så super söt och go. Kram <3

    SvaraRadera
  6. Kändes så hemskt när vi fick höra hur illa det var med dig. Usch, det kunde ju slutat riktigt hemskt.

    Vi är så glada över att allt gick bra till slut, och ni är så fina föräldrar.
    Kram <3

    SvaraRadera
  7. Usch vad jobbigt! Ingen förlossning är ju rolig, men att tarmen låg i vägen blir ju extremt oturligt!! Hur mår du nu då?

    SvaraRadera
  8. Det låter tufft :( men vad skönt att allt gick så bra!

    SvaraRadera

Tack för din kommentar, hoppas du kommer tillbaka :)